Barnakuten

I onsdags när jag hämtade på dagis sa fröken att Alva hostat väldigt. Hostan blev hårdare och hårdare. När det var sovadags kl 20 gav jag henne mollipec. Hostan gav sig inte kl 22 vaknade hon o skällde som en liten hund, stackaren. Jag satt upp med henne en stund men det släppte inte. Jag ringde 1177 o frågade om jag fick ge mer av sagas mollipec. Sköterskan hörde Alva genom telefonen och sa åt mig att ringa ambulans direkt. Inte livshotande men mkt påfrestande för den lilla hjärtmuskeln. När ambulansen kom hade hon lugnat sig. De tyckte inte hon behövde inhalera men ville köra in oss till Västerås på prio 3. När de skulle spänna fast henne på båren fick hon panik och började kruppa igen. De ringde in o ändrade till prio 2. Hon lugnade sig efter ett tag och höll mig tappert i handen hela resan men vägrade sova.
På barnakuten tog de fram en mask att andas adrenalin i men den vägrade hon och blev med nästa kruppanfall en prio 1. De hade en slang som ångade adrenalin som gick bättre,  hon accepterade den men det gav ingen effekt. Alva fick en piggelin och så fick vi vänta i lekrummet. Mer adrenalin, mer vänta, ingen effekt. Mer adrenalin, mer vänta, ingen effekt. Kl 02 hade det inte gett sig nåt så hon fick flytande cortison. Det skulle börja verka inom två timmar o hålla i sig ett dygn. Vi fick åka hem för de kunde inte ger mer adrenalin nu. Kl 04 var vi hemma med sjuktransport. Somnade direkt. Vaknade till när de andra åkte kl 7. Efter frukosten, vid tiosnåret släppte kruppen o gick över till vanlig hosta.
På lördagen var hon pigg igen. Nu vet vi hur våra närmaste sju åren kommer bli...